About us
GEOGRAFI (Markerna och Dal)
Till landskapet ”Dal” räknades antagligen från början i stort sett bara det flacka slättdal som bestod av häraderna Sundal och Nordal. De delar av nuvarande Dalsland som låg väster härom kallades rätt och slätt för ”Markerna”. Det var ett slags ingenmansland utan fasta gränser.
Markerna bestod redan före 1720 av de sjö- och skogrika häraderna i gränslandet mot Norge och Värmland.
Uttrycket lever än idag kvar i ortnamn som Nössemark, Ärtemark, Nordmarks härad i Värmland och Aremark i Norge.
Uttrycket lever än idag kvar i ortnamn som Nössemark, Ärtemark, Nordmarks härad i Värmland och Aremark i Norge.
Markerna ("utmarkerna", "gränsländerna", isl. Markir), tidigare benämning på västra Dalsland, som länge utgjorde ett omtvistat gränsland emellan Sverige och Norge.
Nordmarks härad i Värmland tillhörde ursprungligen (på medeltiden) detta område och tillhörde alltså då Dalsland.
Landskapsnamnet Dalsland användes första gången 1508. Hela våra dagars Dalsland ingick i Västergötlands lagsaga och Skara stift omfattade både Dalsland och Värmland under medeltiden. Kontakterna gick över Vänerns vatten.
HISTORISK ÖVERSIKT
I det tidiga bildandet av det som skulle komma att bli Sverige låg Dal och Markerna i periferin. De deltog inte kungaval, ställde inte upp i ledung i krig. Dalsland var en gränszon mellan makterna i det som skulle bli Norge och Sverige, i utkanten av båda maktsfärerna.
Den norske kungen Magnus Barfot invaderade Dal och Markerna på 1090-talet för att försöka återföra dem till Norge. Han mötte sveakungen Inge den äldre i strid och förlorade. Som en del av fredsfördraget efter mötet i Kungahälla – troligtvis 1100 eller 1101 – gifte sig Magnus Barfot med Inges dotter Margareta Fredkulla.
Markerna förblev under 1100-talet ett område som ingen kung hade någon egentlig makt över, även om de i teorin var en del av sveaväldet. Under 1100- och 1200-talet fungerade Dal och Markerna upprepade gånger som bas för norska upprorsmän som drog sig tillbaka dit för att samla kraft i krigen om den norska kronan.
De första århundradena efter år 1000 – d.v.s. tidig medeltid – är några av de mest omvälvande i vår
historia. Då började kronan, kyrkan, staden och även byarna anta en form som vi i stora drag
fortfarande kan skönja.
Mot slutet av 1200-talet och början av 1300-talet kom den svenska makten över Dal och Markerna att cementeras
En fastare politisk och kyrklig organisation växer fram i Sverige vid denna tid och landskapen börjar delas in i häraden och socknar.
BEFOLKNINGSUTVECKLING
Moderna människor bebodde inte Skandinavien innan istiden som började för 110.000 år sedan och slutade för 10.000 år sedan. Då istiden startade hade den moderna människans utvandring från Afrika knappast börjat. Nästan inga spår finns kvar från tiden före den senaste istiden. Klipphällar har slipats runda och släta när den framväxande isen har schaktat grus framför sig.
En stor del av stenåldern utspelades under den senaste istiden då Norden var täckt av inlandsis. Nordens stenålder följer därför inte samma tidsindelning som stenåldern i resten av världen eftersom människor inte vandrade upp i Norden förrän isarna började smälta för omkring 12.000 år sedan.
De första jägarna som invandrade till Norden livnärde sig främst på renhjordarna som strövade omkring på tundran söder om isranden. Inga fynd i Sverige är gjorda av människokvarlevor från denna tid men fynd i Europa har analyserats. Dessa jägare återbefolkade alltså kontinenten under mesolitikum (mellanstenåldern) och nådde södra Sverige för 12 000 år sedan.
En annan grupp jägare hade övervintrat istiden i isfria delar av dagens Ryssland. De nådde nordligaste Sverige för 10 000 år sedan öster- eller norrifrån, och befolkade Skandinavien under mesolitikum via Norges isfria kustland och kom troligt in via nuvarande Bohuskusten och södra Dal och markerna, som då började bli isfritt. Isranden stod i en linje tvärs över Dalsland.
Bland dagens svenskättlingar går 78 procent av männens faderslinjer (farfars farfars far osv) tillbaka till den indoeuropeiska invandringen kring bronsåldern. Mycket få faderslinjer finns kvar från tidigare invandringsvågor. Befolkningens moderslinjer är mer blandade från de tre invandringsvågorna.
BEFOLKNING I MARKERNA OCH PÅ DAL
Jägarbefolkning har funnits i södra Sverige och upp längst västkusten sedan yngre stenåldern (10.000 år f.Kr - 1.800 år f.Kr.) då förfäderna har lämnat efter sig många spår.
Arkeologiska och genetiska data tyder på att landet befolkades först från sydväst. Några tusen år senare anlände även jämförelsevis mindre grupper från öster, runt om Östersjöns nordsida.
Arkeologiska och genetiska data tyder på att landet befolkades först från sydväst. Några tusen år senare anlände även jämförelsevis mindre grupper från öster, runt om Östersjöns nordsida.
Om människan redan så här tidigt besökte området i Markerna och Dal har vi i dagsläget inga indikationer på, om så var fallet har det säkert varit små grupper som förmodligen endast gjorde kortare jaktuppehåll i området. Det är också från slutet av den här perioden som vi har de första säkra spåren av människan inom området.
Spåren efter jägarbefolkningens tillfälliga boplatser finns vid dåtida vattendrag och består främst av skrapor, pilspetsar, yxor av kvarts och andra lokala bergarter samt flinta. Ibland ser man resterna av stenålderns boplatser i form av skärvig, eldsprängd sten från härdar.
Jordbruket och boskapsskötseln kom till Norden för omkring 3.000 år f.Kr. till 2.000 år f.Kr. och kom att tränga undan den tidigare Jägarbefolkningen. I själva verket var det en mycket lång process. Fortfarande några årtusenden framåt, tycks det främst vara jakten och fisket som bestämde var man bosatte sig.
Jordbruket och boskapsskötseln kom till Norden för omkring 3.000 år f.Kr. till 2.000 år f.Kr. och kom att tränga undan den tidigare Jägarbefolkningen. I själva verket var det en mycket lång process. Fortfarande några årtusenden framåt, tycks det främst vara jakten och fisket som bestämde var man bosatte sig.
Bronsåldersmänniskans (1.800 år f.Kr - 500 år f.Kr.) har lämnat efter sig mäktiga hällristningar i Högsbyn vid sjön Råvarpen.
Från omkring 500 år f.Kr kallas perioden för järnåldern, vilken sträcker sig ända fram till ca år 1050 e.Kr då vikingatiden slutar i samband med att den kristna kulturen införs i Norden.
Gravfälten vid Vrine och Håvesten i Färgelanda kommun vittnar om att det här var en viktig plats för Valbodalens järnåldersbönder.
JORDBRUKET OCH SAMHÄLLSUTVECKLING
Jordbruket och boskapsskötseln kom till Dalsland relativt sent, troligt under Bronsåldern för omkring 1.800 f.Kr. och kom att tränga undan den tidigare Jägarbefolkningen. Området var förmodligen glesbefolkat med små jordbruksbygder insprängda i obebodda skogstrakter. Om det går att härleda dessa befolkningsförändringar, med hjälp av DNA-teknik är det är mycket intressant.
Plogen introducerades i nuvarande Dalsland någon gång mellan 1000- och 1200-talet. Även vattenkvarnen var ny vid denna tidpunkt. Under 1100-, 1200- och tidigt 1300-tal utvidgades jordbruksmarkerna i Dalsland. Det medeltida Dalsland bestod huvudsakligen av enskilt liggande gårdar. Dessa kom sedan att förvandlas i byar allt eftersom gårdarna delades upp mellan bröder som var tvungna att bygga ut och nyodla för att försörja sig.
En fastare social skiktning framträdde efterhand som det kyrkliga och
världsliga frälsets etablerades. Som helhet framstår 1200-talet som den tid när det förhistoriska samhällssystemet helt upplösts och det medeltida samhället tar fart. Under 1200-talet hände det mycket. Jordbruket och handeln blev mer organiserad. Nya städer byggdes upp. Sverige delades in i landskap. Varje landskap hade sin lag. Först fanns bara muntliga lagar som inte var nedskrivna. De första skrivna lagarna kom på 1200-talet.
Under medeltiden utvecklades den svenska riksdagen som beslutar om landets lagar. Riksdagen delades in i fyra delar: adel, präster, borgare och bönder. Adeln var en grupp människor som hade fått makt och rättigheter i arv.